Lars Norén, Maja Lundgren och bananerna på apberget

Det finns en gemensam nämnare i Lars Noréns och Maja Lundgrens omtalade böcker. Båda skriver om sex som maktmedel fast från olika håll. Maja vill klättra på den mycket äldre Håkan Jaensson och Lars vill ha en ung Annika Hallin som klänger på honom på sin ålders höst. De har ingen genans mot att släppa in främlingar i sitt innersta säger Svante Weyler.

Vad kan dessa två ha gemensamt mer än att ha skrivit två omtalade böcker: En dramatikers dagbok och Myggor och tigrar. Båda skriver vad de tycker om olika människor i pressen bland annat. Och det är alltid kittlande att få läsa avslöjande detaljer om andra kända människor. Båda skriver om makten och dansen kring alfahannen på apberget men från olika håll. Sex är ett smörjmedel och till och med små apflickor säljer sex mot bananer för att stilla sin hunger. Vi människor håller på likadant. Allt handlar om sex och makt i dansen där blickarna möts och slängs från olika håll. Genom ögat öppnas dörren till passionens land och predikament nummer ett lyser i eldskrift: Paren eder!

Maja L går in som sommarvikarie på Aftonbladets kulturredaktion och börjar omgående lägga ut sina garn mot det högsta hönset: Håkan Jaensson. Han är 20 år äldre än henne. Det gör inget. Hon vill klättra på honom och visa vad hon kan på parnassens sluttningar. Han är imponerad. Men är gift och är lycklig och vill fortsätta ha det så. Maja trånar och drömmer som en tonåring om denne man. Läser in meddelanden som hon tror att han skrivit just till henne på kultursidan. Hon ser tecken i skyn som inte finns. Som man brukar göra när man är förälskad. Det blir inget mer än ett par nattliga möten. Vad som sker där får vi inte veta så mycket om. Sexmötena verkar dock inte ha varit så lyckade. Han fick säkert utlösning. Men inte hon. Skulle jag tro. Det brukar ju vara så vid flyktiga träffar. Det är mannens utlösning som är det primära vid brief encounters eller one night stands. Gemensam orgasm tövar träning och långvarigt förhållande. Men det är ingen garanti. Tänk bara på feministikonen Simone de Beauvoir som hatade att ligga och stirra in i Sartres ryggtavla efter den mänskliga parningen som lämnade henne med en känsla av tomhet när hon ville bli fylld. Majas bananer i detta läge kanske var att få lite mer att säga till om på redaktionen. Få lite mer utrymme för vad hon ville skriva om. Känna att hon var den mest älskade av alla babianhannens adepter på apberget. Känna att hon var den utvalde. Men icke. Som trånande kvinna drog hon det kortaste strået. Han hade sitt på det torra. Hon fick söka vidare. Dock undrar jag hur Håkan Jaenssons fru kände sig när Myggor och tigrar kom ut.

L Norén i sin tur är alfahannen som omger sig med unga kvinnor. Han vill ha ungt kött. Han vill ha unga bröst som smakar som friska gröna äpplen som han kan bita i och glömma sin ålder och den annalkande döden i. Som flåsar honom i nacken där han sitter med sin ångest i fåtöljen och vaknar till om morgarna. Innan han ger sig ut på promenad genom Humlegården på sin väg till Saturnus och Hedengrens. Och sina möten med sina döttrar Linda och Nelly som han har med olika mödrar. Han lämnar C, som han varit gift med i nio år. Får ögonen på Masja som spelar teater och är 30 år yngre cirka. Men skriver att han inte kommer att orka älska henne. Det går en tid och A kommer in i hans liv. Hon är 24 år yngre och har två döttrar. Norén skriver pjäser. Regisserar. Han är känd både här och utomlands. Han är ett stort namn. A är ung och vill spela teater. Nestorn vill ha en adept och adepten en nestor. Man har en briljans och sug efter kunskap. Briljansen ska visas för en som förstår och kunskapen fås av den som har intelligens och erfarenhet. A kanske vill klättra, nå nya höjder och kanske sola sig i hans glans (skriver kanske med tanke pa att A redan är känd i branschen). Smörjmedlet för att komma i åtnjutande av denna dialektik, denna växelverkan, denna dynamik är en brygd av sex och makt i skön förening. Under bokens långa slut gör A två aborter. Vilket får Norén att skriva sörjande om de ofödda fostren. Han använder – lik en Strindberg – sina egna upplevelser och skriver pjäser om det hela. Under bokens sista del får man en känsla att det inte kommer bli något med A heller Dagboken slutar dock 24 juli 2005 med orden: ”Jag längtar efter A, som alltid”.

Det kan tydligen gå vägen med stor åldersskillnad och Norén vinner i trovärdighet eftersom han fick en dotter i januari i år med A. Passionen höll med andra ord i sig. Nu är Norén omgärdad av honkön i sin flock. Tror han trivs med det. Alfahannen och apflickan fann varandra på berget till slut. Hoppas de är lyckliga och inte blir en så kallad Norénfamilj.

——-