I Sverige är det än så länge bara tabu att diskutera förintelsen!

Lasse Wilhelmson talar på Qudsdagen 2009.

Det är lägre i tak än någonsin i dagens Sverige – ett mörker.

I sin nya bok Ett porträtt med många historier skriver Lasse Wilhelmson att den officiella bilden av holocaust (förintelsen) måste få diskuteras, ifrågasättas och revideras, i likhet med andra historiska händelser. I flera länder är det straffbart att ens diskutera förintelsen. I Sverige är det än så länge ”bara” tabu.

Cordelia Edvardson som skrev i SvD under många år skriver i sin självbiografi Bränt barn söker sig till elden på sid 57 – 58:
”Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserigen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt – mot brännugnarnas eld. Flickan kommer att tänka på stekta äpplen.”
Jag har inte varit i Auschwitz men hört en bekant berätta om ugnarnas låga kapacitet och han sa att skulle man dödat så många människor där hade man fått hålla på till 1958. Och hade man sån avancerade teknik så golven kunde vändas neråt? Stod inte ugnarna i form av små vedkaminer på rad? Blir förvirrad! Hur såg gaskamrarna ut? De som forskar i det här får fram en helt annan bild.
Den som vill sätta sig in i hur det förhåller sig med den officiella bilden av gaskamrar i Auschwitz och andra läger bör läsa Wilhelmsons bok. Han har forskat i ämnet i många år och hänvisar till andra som gjort detsamma.
Ibland undrar jag var alla s k intellektuella är i tidens tand med alla ljugerier som pågår i världen. Det verkar som alla är köpta att tala och skriva i en viss ordning. Det gäller inte bara förintelsen. Det gäller månfärderna, det pyramidspelande centralbanksbedrägeriet, myterna om invandringens lönsamhet och statistiken kring alla våldtäkter dom senaste 20 åren. Och då alldeles särskilt gruppvåldtäkterna som är ett nytt fenomen i Sverige. Men yttrade inte Anders Ygeman – en i högen i det allmänna rummet – som säger att så har vi alltid haft det.

Lasse Wilhelmsson, 76 år, var jude i största delen av sitt liv eftersom han hade en judisk mor. Han har judisk släktbakgrund i Israel, Sverige och USA och bodde några år i Israel i början på 60-talet. Han var vänster. Ett barn av 68-rörelsen. Det var först på 2000-talet som han började engagera sig i Palestinafrågan. Ett arbete som efterhand ledde fram till en personlig uppgörelse med sin judiska identitet och ideologier överhuvudtaget. Idag ser han sig som en oberoende humanist och sanningssökare. Lite skämtsamt kan man säga att han nu seglar i samma båt som Norman Finkelstein, Gilad Atzmon och Henry Makow – män som kritiserar sina egna. Såna brukar kallas för självhatande judar.

Hans första bok Är världen upp och ner? kom upp på agendan ordentligt i och med Gina Dirawi. Kändis som hon var trampade hon riktigt i klaveret när berättade att hon läste LW:s bok. Det blev ramaskri och hon fick göra avbön och förklara att hon bara hade läst nio sidor. Men det blev en debatt i bl a Aftonbladet där Åsa Lindeborg spikade upp LW som rasist och nazist. Ginas familj är invandrade från Palestina.

I Ett porträtt med många historier finns intervjun Jan Milld gjorde med LW på sin blogg 24 mars 2013.
JM: Varför gav du ut boken Är världen upp och ner?
”Boken omfattar ett i tiden avgränsat perspektiv, nämligen Bush den yngres två presidentperioder på åtta år, där terrorattacken mot World Trade Center 2001 (9/11) blev en vändpunkt för USraels utrikespolitik och en startpunkt för de nykoloniala krigen i Västasien. Dessa är ett uttryck för att den judiska ägarmakten över ekonomin och ideologiproduktionen, med sionismen som ideologi, definitivt hade etablerat sig ”on the top of the food-chain” i dagens värld. 9/11 var enligt min mening ett ”outside/inside-job” i vilket den israeliska inblandningen är övertydlig i sin samverkan med ledande delar av neocons i Bush-administrationen.
Bokens tyngdpunkt är sionismen som den främsta uttrycksformen för den anglo-amerikanska imperialismen. Samtidigt omfattar denna period min egen start som skribent i dessa frågor och avslutas med Palestina-manifestationen 2009, där jag blev fysiskt angripen i egenskap av talare. Min berättelse om detta har sedan dess legat som huvudsida på min blogg och avslutar också boken före epilogen.
Jag beslöt att ge ut boken, eftersom jag ingenstans fick gå i svaromål på de redan då sedan länge pågående angreppen på mig i media. Men boken beskriver samtidigt implicit min egen personliga resa och utveckling under denna period. På så sätt är boken ett barn av sin tid med sina förtjänster och begränsningar.

JM: Det är snart fyra år sedan, vad skulle du lagt till om du publicerat den idag?
”Det jag aldrig hann med riktigt var att skriva mer om bankernas roll i världsekonomin och en närmare granskning av ”The King of Jews”, nämligen Rotschild-koncernen, som ju hänger ihop.
Den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed), ägs inte av den amerikanska staten, utan av ett antal banker/bankgrupper, i strid mot konstitutionen. Dessa domineras av Rotschild-koncernen och har sitt säte i London City, som är ett slags ekonomisk frizon i centrala London. De flesta ägarna är banker i Europa. När jag berättade detta för en god vän som varit seniorkonsult i en stor svensk bank, trodde han inte på mig. Men all inormation finns på nätet, för den som är vetgirig.
När jag för flera år sedan gick in på Feds hemsida för att se vilka som satt i dess styrelse, så tappade jag, av alla, hakan: Alla utom en var judar. Det var samma haktapp för mig som när jag började forska i representationen av judar i alla ledande organ efter bolsjevikernas statskupp 1917. När man påvisar dessa fakta som ju judarna själva ofta skryter om, så blir man regelmässigt anklagad för att vara ”antisemit”. Som om budbäraren skulle vara ansvarig för att de nämnda personerna kallar sig för judar.”

Baksidestexten på nya boken.

Vill ni läsa mer får ni gå till Lasse Wilhelmsons blogg och beställa böckerna där.

…….