När pappan dödar mamman och barnen ser på…

hur tänker han då? De två flickorna såg sin pappa – Christer Skraba – knivhugga deras mamma till döds. Trots att pappan häktades vägrade han, som barnens vårdnadshavare, att låta dem träffa en psykolog. Nu vill både barnminister Maria Larsson och Barnombudsmannen att lagstiftningen ses över.

Nu var det ju bara flickor på tre och sex år tänker jag. Hade han gjort samma om det var pojkar? Dådet skedde i februari på Lugna gatan i Malmö. I mer än fyra månader fick barnen sedan vänta på att få hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin, då pappan som fortsatt att vara deras vårdnadshavare motsatt sig vården.

Idag finns ingen automatik i att den föräldern som dödat den andra också förlorar vårdnaden. Socialnämnden måste väcka talan, något som inte alltid görs enligt Gudrun Nordberg, jurist och informationschef på Brottsoffermyndigheten. Hon berättar att det finns det flera fall i landet där en förälder fortsätter att vara ensam vårdnadshavare efter att ha fällts för att ha dödat den andra föräldern. Varje år kommer den här frågan upp. Det är ett antal fäder som fortsätter att vara vårdnadshavare fastän de dödat mamman.

Ända sedan mordet har barnen bott i ett jourhem. Pappan dömdes till livstids fängelse för mord den 2 juli, bara några dagar tidigare miste han vårdnaden om barnen. Tack för det. Dessa små flickor är nu utan både mamma och pappa. Mamman gjorde allt för att skydda barnen men ändå lyckades pappan snoka upp henne och knivhugga henne till döds med en bajonett. Kvinnan badade i blod på gatan. Man kanske tänker att barnen som är så små kommer att glömma detta. Nej. Jag har barnbarn i den åldern och vet hur barn är. Förstår mer än man tror. Är mycket kloka och vill väl. Det pappan har gjort är ett helgerån. Det finns inte ord.

svd svd dn dn intressant

…….

Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till När pappan dödar mamman och barnen ser på…

  1. antonia skriver:

    En dåd som jag aldrig kommer att förstå. Vad är det som driver vissa. Jag kan inte tänka mig alls att jag hamnar en situation där jag skulle tappa all min förnuft.
    Och varför kan en mördare diktera vad myndigheter får göra?
    En mördare ska inte ha mycket att säga till om någonting alls. Stackars barn att se modern bli slaktad av den egna fadern.
    Klart att de kommer minnas det. Medvetet eller omedvetet kommer det prägla deras liv.

  2. Mr Galahad skriver:

    Människor som begår sådana här brott tänker inte såsom vi andra. De lider av psykisk ohälsa och ser inte på världen eller resonerar som vanligt utan efter en helt egen logik.

    Kanske inbillar de sig att alla är emot dem, eller att olika människor konspirerar att göra onda saker mot dem och deras familj. I många fall så saknar man helt de emotionella referensramar som vi andra har. De känner exempelvis inte kärlek eller empati på samma sätt som vi gör utan hela deras existens kretsar kring dem själva. Det är inte helt ovanligt att de känner en stark misstro mot exempelvis psykologer, poliser och andra instrument för myndigheterna.

    För dem så spelar det inte så stor roll att barnen har det bra så länge som de får ha det såsom de vill . Ett exempel ifrån min verklighet är mina barns mamma som inte kan förstå att i Norrland så måste barn ha rejäla ytterkläder för att inte frysa och att det är viktigare än att vi vuxna har det eftersom vi sällan är ute lika mycket som barnen är. Att lägga 1500 kr på en rejäl overall är för henne otänkbart medan hon kan lägga samma summa på en handväska utan att blinka.

    Det är givetvis inte ens i närheten av samma sak men ger en viss insikt i hur sådana här människor fungerar.

    Givetvis borde barn vars ena förälder mördat den andre tämligen omedelbart förlora vårdnaden om barnet/n men vi ska samtidigt komma ihåg att det finns en orsak till att banden mellan förälder och barn är så starka. Både i lagarna och i verkligheten.
    Löser man upp dessa så möjliggör man stora övergrepp på barnen ifrån myndigheternas sida. Sådana sker tyvärr alltför ofta och beror oftast på enskilda handläggare som missuppfattat sitt uppdrag eller av andra skäl inte har förmågan att se hela bilden i ett givet fall.
    Precis som det ofta beror på enskilda handläggare om barnens rättigheter inte tas tillvara i sådana här fall vi talar om.
    Det är otroligt lätt att kräva förändringar och nya lagar mot ljuset av sådana här händelser men det man ofta glömmer då är att ta in hela bilden och vidden av sådana förändringar skulle innebär för andra barn och föräldrar. De förändringar man talar om skulle gälla alla fall och inte enbart i de fall där en man blivit fälld för mord på modern. Exempelvis även i fall där fadern falsk blivit anklagad för brott och friad men där socialtjänsten ändå anser att det föreligger ett hot mot barnen. Vips så har man undanröjt faderns alla rättigheter som just fader, något som han förmodligen aldrig oavsett omständigheter skulle kunna få tillbaka.

    Jag är för att stärka barns rättigheter och skydd men jag är däremot inte beredd att lägga en sådan makt i händerna på tjänstemän som faktiskt ganska ofta de åren visat sig vara med än lovligt partiska, dumma eller lätt manipulerade.

    Barnens rättigheter finns redan idag skyddade, däremot så skulle en enskild tjänsteman utses till övervakare av just de rättigheterna och denne hållas ansvarig när så inte sker..

    Med vänliga hälsningar
    //Mr G

  3. elina skriver:

    Varför tog man inte barnen med omedelbar LVU? Då kan socialtjänsten besluta om vård. Vårdnadsfrågan kan då komma senare men barnens behov tillgodoses omgående.Tydligen har det inte hänt, eller?

  4. Mr Galahad skriver:

    LVU?? Exakt vilken fara eller missförhållande menar du att barnen skulle vara i när deras pappa ju är gripen? Ett vanligt omhändertagande är då fullt tillräckligt eller hur?

    //Mr G

  5. @ Helena,

    This is off topic – but food for thought. If this war kicks off – we all lose:-

    Blockade of the Strait of Hormuz. Iran’s Options
    A Historical Perspective

    by Soraya Sepahpour-Ulrich

    Global Research, July 5, 2012

    Email this article to a friend
    Print this article

    0diggsdigg 15
    Share

    George Santayana wisely said: “”Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.” Oblivious to history and its lessons, America and its Western allies are repeating their actions of the 1950’s — that of imposing an oil embargo on Iran. The American-led alliance has forgotten the past.

    Iran remembers.

    When under the leadership of the nationalist Dr. Mossadegh, Iran opted to nationalize its oil industry, the British Royal Navy blocked Iran’s oil exports to forcefully prevent if from nationalizing its oil. In retaliation to Iran’s nationalistic ambitions, and to punish Iran for pursuing its national interests, the British instigated a worldwide boycott of Iranian oil.

    In the 1950’s, Iran did not have the military might to retaliate to the oil embargo and the naval blockade was aimed at crushing the economy in order to bring about regime change. The subsequent events is described in The New York Times[i] article as a “lesson in the heavy cost that must be paid” when an oil-rich Third World nation “goes berserk with fanatical nationalism.” Iran learnt that sovereignty and nationalism necessitate tactical/military strength and determination.

    Not heeding the aftermath of the 1950’s, the American-led Western allies have once again imposed an oil embargo on Iran. In retaliation, Iran has drafted a bill to stop the flow of oil through its territorial waters – the Strait of Hormuz, to countries which have imposed sanctions against it. This bill is not without merit and contrary to the previous oil embargo, it would appear that Tehran has the upper hand and the heavy cost associated with the embargo will not be borne by Iran alone.

    Iran’s Legal Standing

    The 1982 United Nations Convention on the Law of the Sea stipulates that vessels can exercise the right of innocent passage, and coastal states should not impede their passage. Although Iran has signed the Treaty, the Treaty was not ratified, as such, it has no legal standing. However, even if one overlooks the non-binding signature, under UNCLOS framework of international law, a coastal state can block ships from entering its territorial waters if the passage of the ships harms “peace, good order or security” of said state, as the passage of such ships would no longer be deemed “innocent”2.

    Even if Iran simply chooses to merely delay the passage of tankers by exercising its right to inspect every oil-tanker that passes through the Strait of Hormuz, these inspections and subsequent delays would maintain or contribute to higher oil prices. While higher oil prices would benefit Iran and other oil-producing countries, they would further destabilize the European economy which is already in crisis.

    The Military Option

    Although American-led Western allies are flexing their muscles by sending battle ships to the Persian Gulf, Washington’s own war game exercise, The Millennium Challenge 2002 with a price tag of $250 million, underscored America’s inability to defeat Iran. Oblivious to the lesson of its own making, by sending more warships to the Persian Gulf, the United States is inching towards a full scale conflict. The inherent danger from the naval buildup is that unlike the Cuban Missile Crisis, the forces in the Persian Gulf are not confined to two leaders who would be able to communicate to stop a run-away situation. Nor would the consequences of such a potential conflict be limited to the region.

    Given that 17 million barrels of oil a day, or 35% of the world’s seaborne oil exports go through the Strait of Hormuz, incidents in the Strait would be fatal for the world economy. While only 1.1 millions barrels per day goes to the United States, a significant amount of this oil is destined for Europe. Surely, one must ask why the United States demands that its “European allies” act contrary to their own national interest, pay a higher price for oil by boycotting Iranian oil and running the risk of Iran blocking the passage of other oil-tankers destined for them?

    Again, history has the straight answer. Contrary to conventional wisdom, the United States and not the oil-producing countries has used oil as a weapon. Some examples include the pressure the United States put on Britain in the 1920s to share its oil concessions in the Middle East with U.S. companies. Post World War II, the United States violated the terms of the 1928 Red Line Agreement freezing the British and the French out of the Agreement.

    In 1956, the United States made it clear to Britain and France that no oil would be sent to Western Europe unless the two aforementioned countries agreed to a rapid withdrawal from Egypt. The U.S. was not opposed to the overthrow of Nasser, but as Eisenhower said: “Had they done it quickly, we would have accepted it”3.

    Demonstrably, although Europe is a major trade partner of the United States, the U.S. does not concern itself with Europe’s well being when it comes to executing its foreign policy. This should come as no surprise, especially since the United States sacrifices its own national interest to promote the Israeli agenda and that of the military industrial complex. But this does not explain why Europe would shoot itself in the foot at a time when its economical woes have passed the crisis point.

    It is possible that the leaders of Western European countries are beholden to special interest groups – the pro-Israel lobbies, as the United States is, or they believe Iran will not call their bluff by ratifying the bill passed by Majlis and their oil will be delivered unhindered; perhaps both. Either way, they are committing financial suicide and their demise may well come before Iran’s resolve is shaken.

    Soraya Sepahpour-Ulrich is a Public Diplomacy Scholar, independent researcher and blogger with a focus on U.S. foreign policy and the role of lobby groups.

    Notes

    1“THE IRANIAN ACCORD”, The New York Times, Aug 6,1954, cited by S. Shalom

    2 Martin Wahlisch, The Yale Journal of International Law, March 2012, citing UNCLOS, supra note 12, , art. 19, para1, and art. 25, para1.

    3 Stephen Shalom; The Iran-Iraq War citing Kennett Love, Suez: the Twice-Fought War, New York: McGraw Hill, 1969, p. 651

    Soraya Sepahpour-Ulrich is a frequent contributor to Global Research

  6. elina skriver:

    Mister Galahad: Barnen lider av psykisk trauma av allvarlig art. Vår kan inte tillgodoses eftersom vårdnadshavaren vägrar. Det skulle räckt för omgående LVU. Har sett omhändertaganden med betydligt mindre i ”fötterna”. Men ingen bedömde skadan så allvarlig eller… Om vårdnaden inte byts nu har fadern naturligtvis rätt till umgänge. LVU vore säkrare, han är inte kapabel att ta hand om barnen på något sätt.

  7. Mr Galahad skriver:

    Njae LVU är rätt starkt reglerad. Läs den själv så får du se. Det är bara under vissa bestämda omständigheter som ett barn får omhändertas. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19900052.htm
    Jag håller med om att dessa barn borde ha omfattats av tvångsmöjligheter men som lagen ser ut så är inte det möjligt.

    Det är tämligen vanligt att folk tror att socialtjänsten har lite på ”fötterna” men så är emellertid rätt sällan fallet. Det kan verka som det men för den som har deras material framför sig så framträder betydligt tydligare bilder än den media vill få oss att tro.
    Jag har en vän som arbetar på förvaltningen som tidigare haft din syn men som nu istället försvarar dem i sten. De handlingar som de baserar sina beslut på kommer aldrig till offentligt ljus varför det är lätt att tro på medias eller någon annans beskrivning av ett ärende.
    Det som kvällstidningar exempelvis beskriver som ”en anonym anmälan” kan i själva verket vara flera olika anmälningar över tid och den sista ”anonyma” fick socialtjänsten att ingripa för utredning.

    Med det inte sagt att man inte gör misstag, det sker precis som alla andra verksamheter där människor tar beslut.

    //Mr G

  8. Birgitta Svedjot skriver:

    Jag har haft i min närhet ett sådant ”fall”.

    En flicka från Chile hade upplevt att hennes pappa hade misshandlat ihjäl hennes mamma inför ögonen på henne. Flickan placerades på behandlingshem och gick i vanlig skola. Min väninna, som är äkta kristen, hade sin dotter i samma klass. Dottern var mycket populär i klassen. Hon tog hand om den olyckliga flickan och hjälpte henne att komma vidare i livet.

  9. Emma R skriver:

    Om den ena föräldern mördar den andre tycker även jag att personen ska förlora vårdnaden om de gemensamma barnen. Detta fall är verkligen ett skolexempel på det.

    Helena Palena verkar dock tro att det bara är fäder som dödar mödrar. Så är det inte. De mödrar som dödar fäder bör också mista vårdnaden automatiskt.

    För några år sedan sköt en mamma ihjäl en pappa i Laholm. Hon dömdes till fängelse för dråp. Barnen var rädda för henne då de också befann sig i huset när händelsen inträffade. Socialnämnden i Laholm stämde mamman vid Halmstads tingsrätt. Enligt min mening ett korrekt agerande från deras sida. De förlorade målet och mamman fick vara kvar som vårdnadshavare. Tingsrätten menade att man inte behöver vara en dålig vårdnadshavare trots att man mördat den andre föräldern. Att barnen var rädda spelade inte heller någon roll. Kommunen överklagade till hovrätten där de som tur väl också vann målet. Värt att också notera är att det tog lång tid för barnen att få ut skadestånden eftersom den ersättningsskyldige också var deras vårdnadshavare.

    Vad vill jag då säga med det här? Jo, att mammor även kan döda fäder och att det då är mindre självklart för en domstol att frånta henne vårdnaden trots att barnen är rädda för henne. Jag tror att könet spelar en stor roll här. Det är svårare för en domstol att ta vårdnaden från en mamma än en pappa. Lika ska vara lika därför behövs en lag som stipulerar att mördaren förlorar vårdnaden oavsett kön.

  10. Helena Palena skriver:

    Emma: Nej, så kan man inte tänka. Om en mamma mördar pappan när han hotat henne och barnen kanske under långliga tider är en annan sak än en pappa som hugger ner moderna inför barnen p g a svartsjuka och äganderätt.Som inte kunde acceptera att kvinnan/modern ville lämna honom.

    Man måste se till sak och kan inte per automatik ta ifrån vårdnaden hur som helst. En mamma som dödar pappan i självförsvar och för att skydda sig själv och barnen. och som kanske plågats under många år, ska ha kvar vårdnaden. Barnen måste ha någon trygghet kvar i livet.

  11. Emma R skriver:

    Till Helena Palena: Ditt svar säger en hel del. Som framgår av min text var barnen rädda för modern och det hon gjorde. Den man hon sköt hade inte misshandlat henne. Du verkar tro att kvinnor alltid är godhjärtade och att alla mord som kvinnor står för i nära relationer beror på att de plågats. Så är det i en del fall, men långtifrån alla. Verkligheten är mer brokig än så och en kvinnlig mördare ska inte behandlas annorlunda än en man som befunnit sig i samma situation.
    Menar du verkligen allvar när du säger att mödrar som i Laholmsfallet ska ha vårdnaden över barnen trots att de är rädda för henne? Menar du att hon som vårdnadshavareska ha rätt att stoppa utbetalningen av det skadestånd hon ska utge till barnen?
    Det talas om att det behövs en ny lag där den som mördar barnens mor eller far ska bli av med vårdnaden. Men du tycker kanske att denna lag bara ska gälla fädrar. Då är vi inte längre lika inför lagen.
    Personligen har jag tröttnat på den naiva bilden som förmedlas av kvinnliga brottslingar. Många ser dem som offer för omständigheterna eller att de tar ut en rättmätig hämnd. Sanningen är den att det finns en s.k kvinnorabatt när det gälle påföljdsfrågan. GW Persson brukar påtala det. Jag känner till ett fall dår en kvinna plågat sina funktionshindrade make i flera år genom misshandel och hot. Hon åtalas för grov fridskränkning och döms till villkorlig dom. Om rollerna varit omvända. Skulle mannen ha fått minst sex månaders fängelse. När det gäller misshandel av barn är fördelningen män-kvinnor ganska jämn. Tror du att alla mammor skyddar sina barn? Har du måhända läst om de kvinnor som mördat sina barn? Boken ‘Gärningsmannen är en kvinna’ tar upp dessa trådar. Den kan jag rekommendera.
    som sagt alla kvinnor som mördar sina män gör det inte för att de levt tillsammans med en plågoande. Det verkar finnas många som tror att mörderskan är ett offer i alla fall. Därför ska hon få ha fortsatt vårdnad om barnen, kanske t o m då de är rädda för henne. Det är beklagligt då Justitia ska vara könsblind.
    Jag hoppas att det kommer en ny lag. Och jo, jag har god insikt i rättsväsendet.

  12. Helena Palena skriver:

    Emma: Nej, jag menar inte att mödrar alltid ska ha vårdnaden. Absolut inte. Jag tror man måste se från fall till fall. Kvinnor kan också. Ibland kan det vara så jävligt att varken mamman eller pappan är lämplig som vårdnadshavare. Då är det verkligen synd om barnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s