Anna Wahlgren har setts som expert på barnuppfostran. 1983 kom Barnaboken. Men nu får hon på moppe av en dotter. Hade jag haft en mamma som söp och valsade runt med olika karlar hade jag också varit förbannad. Hade förmodligen blivit en helt annan person. Så tack mamma för att du tog hand om oss tre flickor och stod pall när pappa söp. Som en varghona månade du om oss.
I ”Felicia försvann” berättar Felicia Feldt om en intensiv tid, med presskonferenser och medverkan i ”Barnjournalen” sen Barnaboken kom ut. Men tiden efter bokens utgivning präglas också av något annat.”Fester, fester”. Nästan varje kväll strömmar olika människor genom lägenheten. ”Kvällens nattåg går till Café Opera och Alexandras. Mamma är ute nästan jämt.” Mitt bland festerna beskriver den 13-åriga Felicia hur hon fick ta hand om småsyskonen. Felicia och en syster fick trava över golvet i högklackade skor medan en man satt och tillfredsställde sig själv i en fåtölj. En anna gled ner i hennes säng. Lik förbannat satt han och åt frukost på morgonen som om inget hänt. Anna Wahlgren fick nio barn i sju äktenskap. Hon väljer att inte kommentera dotterns bok. De har inte setts på tio år.
Felicia Feldt är lik sin mamma!
Felicia Feldt är 44 år och har fyra barn, från tre olika relationer. Hon följde i sin mammas mönster. Idag har hon en ny kärlek, står stadig efter att ha kommit ur den depression som skrivprocessen hjälpte henne med. En depression där man inte känner att något finns. Att det inte längre finns några nyanser. Inget sker. Inget är. Och då spelar det ju egentligen ingen roll. Hon är inte rädd längre, säger hon. Ens för sin mamma eftersom det värsta redan har hänt. Att ha en mamma som inte ställer upp för en hela tiden. På frågan om hon aldrig saknar sin mamma svarar hon:
– Jag har haft andra mammor, kvinnor som ersatt henne. Det jag kan sakna är känslan av att vilja ha en mamma.
Hårda ord från en dotter. Men man får skörda det man sår. Felicia går miste om en mamma och hennes barn förmenas en mormor. En La Nonna. Tänk så sorgligt det kan bli.
Får lite Lis Asklundvibbar i denna soppa. Kryddad med stor dos Kerstin Thorwall. Asklund satt i radion i många herrans år och gav råd till kvinnor i besvärliga situationer. Gav ofta rådet att dom skulle skilja sig. Själv vågade hon inte det men det gjorde det på ålderns höst. Thorwall hade fyra söner och hon lämnade dessa vind för våg för att bara dra iväg och tänka på sig själv. En av sönerna har skrivit en bok om det. Han har gjort det som förklaring till sin dotter. För han själv skulle aldrig kunna göra som mamman gjorde. Lyckan är att ha en mamma som ställer upp i alla väder. Finns inte mamma är näst största lyckan en pappa som gör det samma. Tack än en gång mamma för att du tog hand om oss! För att du stod där som en murstock när huset brann!
P.S. Många av råden i Barnaboken är mycket bra. Men som sagt teori och praktik tycks i detta fall vara helt två vitt skilda saker. Verkar med andra ord vara mycket lättare att råda andra än att sköta sina egna barn på bästa sätt. D.S.
Uppdatering: Felicia träffade sin mamma för tre-fyra år sedan men det gick inte. De kunde inte mötas berättade hon i Skavlan.
Här en idiot till pappa!
Love me tender
Var fanns pappan?
SvD
…….
Detta inlägg publicerades i
Människor och märktes
Anna Wahlgren,
Barn,
Barnaboken,
Barnavårdsnämnden,
Försoning,
Felicia Feltdt,
Gunnar Falk,
Kerstin Thorwall,
Lis Asklund,
Mamma,
Möte,
Misskötsel,
Murstock,
Pappa,
Skavlan,
Svek. Bokmärk
permalänken.
Helena Palena 
Det är ett viktigt tema du tar upp. Myten om den Heliga Goda Modern.
Utan att ha några synpunkter på vare sig Anna Wahlgren eller Felicia Feldts liv- det kan jag inte ha för jag har inte intresserat mig nämnvärt för någon av dom.
Däremot har jag intresserat mig för moderskap:
Och …. med all respekt för din mamma….. jag är inte säker på det bästa vi kan göra för våra barn är att offra oss för dom. Risk är att det skapar skuldkänslor….
Som ensamstående…enastående… mamma har jag haft många våndor omkring var gränsen går mellan mina behov och barnens….. jag har inga färdiga svar men nog förtjänar det att debatteras.
Jag kommer just från ett möte med en kvinna som nu när de vuxna barnen flyttat hemifrån väljer att sälja hus och hem och lämna landet för att jobba som ”digital nomad” i ett främmande land. Det har alltid varit hennes dröm. Många har synpunkter på hennes val. De kommentarer som varit mest smärtsamma har handlat om att hon gör orätt mot barnen.
GillaGilla
Jag har ju ingen barn så jag vet ju inget om barnuppfostran. Henne såg jag alltid med en obehag och tyckte synd om hennes barn fast jag borde ju inte ha gjort det. Hon var ju småföräldrars ofelbara husguru.
Att ha 7 partner säger ju en hel del om henne och om hennes barnuppfostran. Hon var och är en stor egoist, som enbart tänkte på sig själv.
Och varje partnerbyte innebär en ny flytt och nya barn. Vilket verkar vara dagens ideal också. Läser titt som tätt att dagens kända gör typ samma sak. Ny karl nya barn, sen funkar inte för ingen vill lägga ner lite tid på varandra och reda ut saker, enklast är alltid att gå vidare och få ihop med en ny. Synd om dagens barn. Eller kanske inte. Men det är bra att kunna hålla räkning på familjeförhållande. Vem är mor och vem är far.
Det är ju aldrig skönt att själv bli hängd medan man gärna hänger andra.
Sen alla upplever vi saker olika.
Min mor drack också…jag skämdes enormt, jag har än idag vänner som inte förstår detta och tycker att det var väl inte så farligt.
Det är orsaken att jag inte dricker, och att jag inte umgås. Har aldrig lärt mig det som barn, då jag aldrig bjöd hem folk för man visste inte hur det skulle bli.
Jag blev inbunden och kall. Andra utvecklas på annat sätt. Och jag har svårt att förlåta. Men jag umgås med mina föräldrar. ( min far har aldrig druckit- ganska ironiskt, för det är ju trots allt vanligare.)
GillaGilla
hmmm…skrev nog lite för mycket här. Var inte riktigt meningen.
GillaGilla
FairyMary – din väninna gör helt rätt som försöker förverkliga sin dröm … hoppas allt går bra och att det inte blir en mardröm pga besvikelser. Men då har hon i alla fall vågat och prövat på …
Vuxna barn kan och ska ta hand om sig själva, och de tycker kanske att mamma gör rätt. Det framgår inte av ditt inlägg. Hoppas att de i alla fall är på hennes sida, för det är säkert ingen brytning med dem utan att de håller kontakten.
Vad alla andra tycker, tänker och säger är oväsentligt – de är förmodligen avundsjuka på din väninna som har detta mod att förändra sitt liv så totalt. Själva törs de inte.
Berätta via Helena hur det går – lova! Det ska bli spännande …
GillaGilla
Antonia – du skrev inte för mycket. Det är alltid intressant att ta del av andras upplevelser.
Själv hade jag under en period ‘nöjet’ att uppleva nämnda supermamma på nära håll och förundrade mig mycket över hur allt funkade för dem, och hur det skulle förlöpa över tid med hennes barn. Det v-a-r en m-y-c-k-e-t annorlunda familjebildning. Jag tänkte att barnen i alla fall tvingades bli självständiga och lära sig ta ansvar. Någonstans i närheten fanns ändå alltid deras mamma – de var faktiskt inte helt övergivna – och även deras pappor, fast längre ifrån. Å andra sidan var jag inte fullständigt insatt i deras familjeliv, och det var inte min sak att vara det eller försöka påverka. Inte heller kunde jag tänka mig att flamsa kring i tillvaron som Anna – dock, vilken tillit hon hade för alla, kreti som pleti!
Anna hade/har sina ideer om hur livet skulle/ska levas och följde/följer dem, sina ideer om barnuppfostran och hon delade med sig. Vem kan klandra henne för det? Ingen. Live and let live …
Och jag tror att Felicia överdriver lite – alla barn är dock inte lika – men hennes klander gör också en bok mer säljbar … har kanske någon förklarat för henne.
GillaGilla
varför i h-e länkar du innebandyartikeln?
Det här relaterar inte det minsta dit. Oseriöst!!!
Trött på uppmärksamhetskåta bloggare…
GillaGilla
Mary: Jag skrev fel när jag skrev ”offrade sig”. Har ändrat på det. Min mamma offrade sig inte. Hon gjorde bara det en mamma ska göra: Nämligen ta hand om sin avkomma. Det är ett stort arbete att ta hand om ett barn i vått och torrt. Kanske lättare att festa och dra iväg med en ny man istället. Klart något/några av barnen i en skara på nio med olika fäder kommer att må dåligt. Felicia var barn nummer tre med en ny man. Tror det är lättare för dom yngre att må bättre. Varje unge vill bli sedd. Vill vara nummer ett inför mamman och pappans blick. Ingen vill bli detroniserad. Läs gärna mitt inlägg om hur man blir beroende på var man hamnar i barnaskaran.
Vad gränsen går mellan sig själv och barnen är väl tämligen enkelt. Man måste ta hand om barnen när dom är små så dom kan klara sig själva när dom blir vuxna. Och då kanske man måste skriva ned sig själv under några år.
En kvinna som har vuxna barn kan väl inte göra orätt mot barnen om hon väljer att leva och göra sin dröm. Herregud! Någon gång och någonstans måste väl moderskapets skydligheter ta slut. Det är väl bara att dra och skratta hela vägen!
Antonia: Att byta partner och skaffa så många andas ett mått av egoism. Men det kan också vara ett sökande efter trygghet. Vi får läsa Anna Wahlgrens självbiografi och dotterns bok och lägga pussel. Att ha en mamma som dricker tycker jag är mycket värre an att ha en pappa som gör det. Hur man än ser på det är det en lycka att inte båda super. Någon måste vara murstock när huset brinner ner. Nej, du skrev inte alls för mycket.
Maja: Ja, dom är säkert avundsjuka. Men någon gång i livet måste man få lätta ankar om man känner för det. Klart Felicias bok säljer mer nu med alla puffar inför släppet. Dock tror jag inte att hon överdriver. Det är hennes story. Det är vad hon minns och kände inför alla flyttar och nya karlar och syskon. Bara det att måsta skruva upp ljudet på videon och tv:n för att slippa höra mammans samlagsstönande med en ny man gör att det vänder sig lite lätt i magen. Hon säger själv att ingen gått emot hennes mamma. Kanske lika bra att det kommer upp en ny bild av AW på gott och ont. De har inte pratat med varandra på tio år. Det är som om det inte finns plats för alla i Anna Wahlgrens famn. Jo, alla som inte är kritiska. Som sagt läs du också mitt inlägg om hur man blir beroende på var man hamnar i syskonskaran. Hur pass inklämd och osedd man kan bli och vilka konsekvenser det kan få. Skulle tro att Felicia fick flytta med till Afrika när Anna W blev kär i en nordamerikan och sonen Aron dog i difteri. Då var hon i så fall runt sju år. Måste ha varit mycket traumatisk för ett litet barn.
Länken till Storasyster lillebror! Eller är du ett inklämt barn?
hockey: Kom inte här och gorma! Det här är ingen sportplan. En dålig pappa kan också få en släng av sleven. Och hur jag länkar och har mig ska du hoppa upp och ge blanka fan i! Trevlig måndag!
GillaGilla
När vi anklagar andra för egoism eller uttrycker att vi är glada såväl som ledsna för någons skull brukar det oftast bottna i det s.k.”inre barnet”. Förlåtelse kan måhända vara ett förlegat ord såväl som handling, även om jag starkt tror på det, detta uttnyttjas av sadisten och masochisten som tycks vara i ständig konflikt inombords.
Om man inte lär sig att förlåta sina föräldrar eller sig själv blir det heller inte lätt för nästkommande generations barn att förstå att man inte skall behöva leva i skuld, skam samt på flykt för resten av livet. Droger eller inte. Låt de barn som redan haft det svårt få ha sin sorg likväl som glädje. Vi som vill berätta vår historia gör det, andra vill inte.
Att döma ut familjemedlemmar åt en författare samt medmänniskor tror jag inte kommer leda till att fler vågar berätta sin historia i hopp om att fler skall kunna förstå. Okunskap är heller inget fult alla har rätt att inte veta när man sätter punkt till en början.
Vi törstar alla efter uppmärksamhet mer eller mindre, ”Lev och låt leva” ovan 🙂 har ett enkelt budskap, men inga känslor är lätta att bära. Definitivt inte i fruktan för att förlora sina barn, Om vi inte blir anklagade så mycket kanske fler vågar ta sig ur destruktiva äktenskap, ätande, drickande m.m. utan att man behöver känna alla dessa krav från dåtid, nutid, samtid, medeltid, framtid medmeratid. Tid sägs vara relativ men så hörde jag att de nyligen upptäckt att denna teori inte helt stämmer, Ja, just det utvecklingen går framåt. I hopp om att vi växer upp förr eller senare. Glädje och sorg i nöd och lust vänner såväl som fiender. Vi väljer när vi vill förlåta. Tänk på att också ”syndabocken” har barn som kanske inte är helt ok med det liv föräldern valt men ändå älskar denne/dessa och i vissa fall ställer så höga krav på individen och omgivningen att prestationsångesten blir en drog. Jag skulle vilja kalla det självföraktets avsmak helt enkelt.
Jag tackar för orden och tyckte att ni alla bjöd på intressant såväl som tänkvärd läsning, jag snubblade likväl som hockeykillen in här av misstag i sanningens namn. Och förmodligen hittar han nog sin själsliga ro i sportens värld efter denna regelrätta utvisning. Sport eller inte, utvisningsbåset är något vi alla kan ha nytta av efter att ha gjort orätt, matchstraff är hårt och en spelare får inte chansen igen föränns nästa match. Ge den skadade en chans att komma upp igen, likväl som spelaren som blev utvisad får en ny chans. Felstavat eller missförstått har jag hälsat på i denna virtuella sandlåda av åsikter och debatt. Tack för att jag fick vara med hursom helst.
”Hellre en fågel i handen än tio i skogen”
Önskar er alla en fortsatt trevlig måndag!
Mvh/ En vuxen barnslig förälder som inte bättre vet än att gå den egna vägen i kälekens namn Kåt bloggare eller ej 😀
GillaGilla
Mamma är lik sin mamma kanske?
GillaGilla
Heja heja Helena, du är underbart och avundsvärt tuff och rakt på! KANON är vad du är.
Berghs Blogg som du en gång länkade till (www.bergsblogg.se) är ju rena kyrkliga syföreningen i jämförelse.
GillaGilla
”Och …. med all respekt för din mamma….. jag är inte säker på det bästa vi kan göra för våra barn är att offra oss för dom. Risk är att det skapar skuldkänslor….”
Jo… – FairyMary – det håller jag med Dig om.
GillaGilla
askorbinsyra: Du får gärna vara med. Det är nog ingen som dömer ut någon. Idag kan vad som helst hända och skrivas och livet går vidare. Vi är avtrubbade. Det enda man har att värna om är sin lilla flock i skogen. Sin lilla familj. Och sina minnen från barndomen som kan bli till en tung ryggsäck om man inte ser upp. Lycklig är den som får allt ljus på sig dom första tre viktiga åren i ett barns liv. Sen kan vad som helst hända. Blir man rotad på rätt sätt brukar kronan kunna växa sig stark.
Karp: Så är det. Barn härmar vuxna. Vilka ska dom annars ta efter. Ett träd i skogen eller i fågel i det blå.
Madde: Kyrklig syförening. Ja, kanske det. Det gäller att vässa sin penna och ladda sin pistol med rätt krut.
Josef: Undra vem det är som får skuldkänslorna. Vad menas med den meningen?
GillaGilla
”Josef: Undra vem det är som får skuldkänslorna. Vad menas med den meningen?”
HelEna – alla inblandade – tror jag – men det kan ju bara FairyMary svara på.
GillaGilla
Josef: Vi är ju födda med skuld. Vi är alla skyldiga på direkten så att säga enligt vår urbota korkade religion.
GillaGilla
”Vi är ju födda med skuld.”
Nja… 💡 – HelEna – tänk på barnen ❗
GillaGilla
Anna Wahlgren sökte efter trygghet. Så här säger hon i en intervju:
”Anna ger Bibban en kram, säger: – Jag har ju älskat mycket och gift mig många gånger. Det har varit desperata försök att komma hem. Båda mina föräldrar övergav mig tidigt. Då letar man livet igenom efter tillhörighet. – Jag har misslyckats med sju äktenskap, gått på sanslösa nitar. Jag får uppleva något annat nu. Med Bibban känner jag en varm, beständig tillhörighet. Det är kärlek som kärlek ska vara. Äkta kärlek både vill och gör väl! Bibban: – Vi kan vara tillsammans dygnet runt utan att bli det minsta irriterade på varandra. Helt fantastiskt! Anna: – Vi måste ha hört ihop i ett tidigare liv! Vad säger då Annas och Bibbans barn? Bibban: – Mina döttrar ser att jag har blivit en lyckligare människa tack vare Anna. Anna: – Mina barn och barnbarn ser Bibban som en välsignelse.”
http://www.expressen.se/nyheter/1.577352/anna-wahlgrens-nya-karlek-birgitta-52
GillaGilla
Hon måste ju verkligen känna sig extremt och djupt sviken av sin mor. Jag tror inte att behovet av att offentliggöra sin barndom hade funnits så starkt om så inte vore fallet, väldigt tragiskt!
GillaGilla
skrev ett kritiskt inlägg om Jonas Sjöstedt som jag tror en del kommer att uppskatta.
http://detopaverkadesinnet.blogspot.com/2012/01/vem-ar-medias-nya-gullegris-egentligen.html
GillaGilla
Socker: Tror hon blev enormt klämd i den stora och täta barnaskaran. Starkt gjort att skriva och gå emot modern. Har man så många barn och så tätt blir det några som inte riktigt får plats.
Metal: Sjöstedt ser så snäll och än ut men han kan också vara en ful fisk. Han har i alla fall kontakter uppe där.
GillaGilla
Tack för att du skrev denna bok.STARKT GJORT./ varma hälsningar från Marie / samtalsakuten.nu
GillaGilla
Maja Dacke! Du har helt rätt. Barnen tycker att mamman gör rätt och dom håller kontakten….
Min väninnans fortsatta äventyr kan man följa på http://www.500thrills.com
GillaGilla
Läs gärna mitt utförliga inlägg där jag förklarar varför jag valt ett liv utan barn http://wp.me/p1uIV8-2z0
Mrs G
GillaGilla
Hi,
A Story: ”Book publisher seeks to find next great author”. Perhaps you’d like to write about my project. View details at: http://rkthb.co/5083
GillaGilla
visuell basic
Din kommentar inväntar granskning.
15/01/2012 kl. 10:01
nemo: Tar bort din kommentar. Den var elak och ful.
GillaGilla
Tror också på Felicias berättelse. Har själv vuxna barn och tycker att barn skall alltid komma i första hand, för varje förälder. Var vuxen om än yngre än A.W. när hon ”var på tapeten” med sin ”Barnaboken”. Det var många åsikter och uttalanden om hennes liv och leverne redan då… jag tror dej Felicia!!!
GillaGilla
Har nyligen läst din bok. Hur kan en mamma göra så? Strongt av dig Felicia, att skriva om din barndom! Lycka till i livet!
GillaGilla
Hejja Felicia, bra gjort! Köpte boken igår, för att när jag hade sett att, Felicias mamma tänkte utnyttja, att Felicia, skrivit boken, och gått ut i press, blev jag nyfiken, när boken stod framför näsan på mig.
Kunde känna igen den där dominanta mamman, tur att jag fick ha sommarlov i alla fall.
Jag har lyckats se de värsta minnena, se dem, känna dem och sagt, men så är det inte längre, jag har skrivit, men inte gråtit. Bearbetat, och tänkte kort dra fördelarna med att bearbeta,
Jag kan berätta det positiva, som dessa bearbetningar gav.
1a minnet, jag blev normalpigg, 2, jag blev säkrare på mig själv. 3, slutade hata väckarklockan
4. insåg att även mina fel var förlåtliga. 5. kunde börja ta ansvar 6. kunde börja njuta av godsaker. 7 började skriva om nuet, och slutade titta bakåt. Terapi har effekt, dock har jag inte använt mig av någon terapeut. Dessa sju steg, har varit helt fantastiska att jag har lyckats med. :- kanske borde skriva en bok jag med eller??? Jag älskar livet mvh ullis. Jag har inte gjort likadant själv med mina barn.
GillaGilla